Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 1 : Lilla Kungen

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

 

Värt att lägga märke till

 

Bland sakfelen märks bland annat borttappandet av en generation av det pfalziska huset på sidan 10, där Karl XII:s farfars syster har blivit hans faster samt inrättandet av en historiskt obefintlig skidlöparkår på sidan 24, det senare förorsakat av en språklig feltolkning. Det tycks också som Brunner inte riktigt vet vem Ulrika Eleonora d.y. var, se anmärkningarna till sid. 23 och 24. När det gäller avsiktliga förvanskningar står exemplet med missgärningsmän, se anmärkning till sid. 26, i särklass. Denna avsiktlig förvanskning jämförs lämpligen med ovan citerade uttalande om trohet mot källorna. Notera också hur sammanblandningen av händelser som inträffade med flera års mellanrum (s. 30) har sitt ursprung i Karl XII:s levnad, knappast ett verk som författats av en person i "Karl XII:s samtid" (jämför med citatet ur Sörmlands nyheter). Patkuls egendomliga ultimatum till Gud på sid. 36 är förstås en av avsnittets komiska höjdpunkter. En annan sådan finns på sidan 44, där Karl XI och prins Karl rider från Kungsör till Stockholm på en timme, något som bör ha fordrat en hastighet av kring 150 kilometer i timmen. En annan observation man kan göra är att det på flera ställen råder ett totalt kronologiskt kaos, se till exempel anmärkningen till drottningens överlämnande av en födelsepresent på sidan 38.  På sidan 50 finns ett illustrativt "kopieringsexempel".

 

Källorna

 

Underlaget för Brunners skildring utgörs framför allt av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, delarna 19-22, utgivna 1853-1856 och Gustaf Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, efter författarens manuskript utgiven 1919 av Samuel E. Bring. Bidrag har sedan hämtats från såväl samtidiga dagböcker som senare författares verk. Frans G. Bengtssons klassiska Karl XII:s levnad ser man tydliga spår av på många ställen, liksom Axel Strindberg Bondenöd & stormaktsdröm. När det gäller Karl XII:s verksamhet som landets högste domare har Brunner utnyttjat Birger Wedbergs Karl XII på justitietronen, utgiven 1944. Av senare verk märks Alf Åbergs & Göte Göranssons Karoliner från 1976. Det förefaller också troligt att Brunner gått igenom åtminstone vissa årgångar av Karolinska förbundets årsbok. Jag tycker mig också se spår av Grimbergs klassiska Svenska folkets underbara öden.

Problemet här är alltså inte så mycket att källunderlaget har varit bristfälligt, utan att författaren inte har förmått att betrakta det kritiskt eller med tillräcklig sakkunskap. Ett skolexempel på detta är hanteringen av Fryxell, vars verk svämmar över av hänvisningar till främmande diplomaters utsagor. Deras rapporter satte Fryxell mycket högt, för honom var de nära nog ofelbara som källor. En närmare granskning av rapporterna ger dock vid handen att de förmedlar uppgifter vilka inte håller vid en jämförelse med annat material, se till exempel anmärkningarna till sidan 148. Ett annat problem med Fryxell är en betydande slarvighet i källhänvisningar samt hans förkärlek för det anekdotiska.

Ett annat problem med källhanteringen är givetvis det som anförs under punkt 2 ovan. Om en författare avsiktligt snurrar källorna 180 grader i avsikt att få dem att stämma överens med det budskap han vill förmedla spelar det givetvis inte någon roll hur bra källmaterialet är.

 

Genomgången

 

Sidan 7: Den blivande Karl XII föds den 17 juni 1682, kvart över sex på morgonen.

Här har Brunner missförstått formuleringen i Karl XI:s dagbok, där det står: "Min son Carel blefw födher om mårgonen klåkan tre fierdingar til siu." Detta betyder 6:45, inte 6:15. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) ger exemplet "tre kvart på/till tolv, d.v.s. klockan 11:45" och "en kvart till tolv, d.v.s. klockan 11:15." För ordboken, se URL: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2006-07-15).

Ragnhild Hatton har den korrekta tolkningen i Charles XII of Sweden. - New York, cop 1968. - S. 24.

Sidan 7: Prinsen spås en ärorik, blodig och orolig framtid.

Brunner (2005), s. 7 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 1
"Jag spåddes en framtid som var ärorik, orolig, blodig." "Man ville då och sedermera i allt detta se förebud till en aärorik, men orolig och blodig framtid."

Sidan 8: Drottning Ulrika Eleonora går tidigt i graven och försvinner för prinsen.

I själva verket levde hon till 1693, då den blivande Karl XII var 11 år gammal.

Sidan 8: Hans Majestät hade valt henne för att barn behövdes åt Sveriges krona.

Ur det perspektivet får man nog säga att det var egalt vilken utländsk prinsessa som valdes. Det som i själva verket låg bakom att just Ulrika Eleonora blev den som valet föll på var utrikespolitiska överväganden, se Rystad, G., Karl XI. - Lund, 2001, s. 57.

Sidan 8: Drottningens uppgift var att tala tyska med prinsen.

Som vi ska se längre fram var det inte tal om annat än att svenskan var prinsens modersmål.

Sidan 8: Fars ätt var tysk, med förgreningar i Pfalz-Zweibrücken och Holstein-Gottorp.

Det fanns också betydande förgreningar i Sverige, inte minst genom Karl XI:s farmor Katarina, syster till Gustav II Adolf. Bakom henne fanns sedan på fädernet generation efter generation av svenska adelssläkter.

Sidan 8: I Sverige valde folket aldrig kungar ur egna led. Det ville aldrig förlösas som nation och föda en egen son. I dess ställe kom nu ännu en främling, Carolus.

Sverige hade blivit ett arvrike genom arvföreningen i Västerås 1544. När det sedan gäller den pfalziska ätten så var Karl X Gustav född i Nyköping 1622. Hans morfar var Karl IX, morfarsfar Gustav I och morfarsmor Margareta Leijonhufvud. Bakom dem hittar man sedan generation efter generation av svensk adel. Om Karl XII, vars farfar alltså var född i Sverige 60 år innan hans egen födelse, inte skulle räknas till "egna led" är kraven onekligen höga. Sedan var dåtidens svenska rike synnerligen etniskt mångfaldigt, varför Karl XII:s danska, tyska och svenska påbrå gjorde honom till en ganska representativ företrädare för befolkningen - om man ska tänka i sådana banor.

Sidan 8: Till fadder väljs bland annat prins Georg av Danmark.

Ska man vara riktigt petig bör namnformen vara "Jörgen", se Dansk biografisk leksikon. I Handlingar til konung Carl XI:tes historia, sjätte samlingen, finns en levernesbeskrivning över drottning Ulrika Eleonora d.ä., författad av Johan Schemedeman (1652-1713). Denne nämner ett ytterligare faddrar: pfalzgrevinnan Ebba Elisabeth, hertiginnan Sophia av Hannover och danska drottningen Charlotta Amalia.

Sidan 9: Karl XI studerar den nyfödde prinsen, talar om gotiska katedraler och människotyper som inte längre finns.

Detta är förstås inte Karl XI (eller ens Ernst Brunner) utan Oswald Kuylenstierna (1865-1932). Låt oss jämföra:

Brunner (2005), s. 9 Kuylenstierna, O., Kring Karl XII. - Stockholm, 1918, s. 13
Med denna näsa, menade pappa, kunde jag stå staty i en gotisk katedral. Han sade till mamma då han övergått till att fingrande pröva mitt kranium att min människotyp inte längre fanns. I själva verket synes också Karl XII hava tillhört en nu försvunnen människotyp, mera besläktad med statyerna på de gotiska katedralerna än med den nutida typen.

Kuylenstierna är också förebilden till Brunners redogörelse för bäckenbredd, kraftiga tänder etc. Kuylenstierna gjorde sina observationer i samband med gravöppningen 1917.

Sidan 10: Deras Majestäter stod inför den kraftigaste vilja som lett ett lands öde. Jag var den varelse som skulle sätta svärdet mot nornans bröst och säga: "Du skall vika".

Också detta Tegnérinspirerade uttryck är Kuylenstiernas. Vi jämför igen:

Brunner (2005), s. 10 Kuylenstierna, Oswald, Kring Karl XII. - Stockholm, 1918, s. 14
"Deras Majestäter stod inför den kraftigaste vilja som lett ett lands öde. Jag var den varelse som skulle sätta svärdet mot nornans bröst och säga: 'Du skall vika'." "Man förstod, att man stod inför en av de kraftigaste viljor, som någonsin lett ett lands öde, en man, som i sanning 'satte svärdet mot nornans bröst och sade, du skall vika'."

Sidan 10: Ehrenstrahl målar en komposition av familjen med stor dekorativ kraft.

Givetvis inte ett uttryck som Karl XII skulle ha använt. Det torde istället vara hämtat ur någon konsthistoriskt verk.

Sidan 10: Min faster Maria Eufrosyne.

Hon var inte Karl XII:s faster, utan Karl XI:s faster. För detta se t.ex. ett vanligt större uppslagsverk eller Svenskt biografiskt lexikon.

Sidan 10: Undersåtarnas ägodelar.

Naturligtvis hade reduktionen inte berövat "en stor del av undersåtarnas deras ägodelar", den riktades ju mot delar av adeln. Det hela är Voltaire:

Brunner (2005), s. 10. Voltaire, Francois de, Carl XII:s historia. - Stockholm, 1997. - S. 59
"Längs den korta vägen från borgen till kyrkan stod alla dagar adelsmän, köpmän, arrendatorer, änkor, föräldralösa. När Hans Maj:t där passerade trängde de sig fram och utstötte en fruktlös klagan och jämmer. Min allra käraste fru moder tog då av sina smycken och av sina pengar och slängde åt dem ty detta var en av de sorger som pappa vållat henne, att han genom reduktionen berövat en stor del av sina undersåtar deras ägodelar. Åter i borgens logementer kastade hon sig under tårar för hans fötter. Hon bönföll honom om förbarmelse. Pappa fick av detta en elak mun. Han behandlade henne med hårdhet. " "Carl XI hade berövat en stor del av sina undersåtar deras ägodelar genom en slags domstol kallad reduktionskommissionen inrättad enbart på hans bemyndigande. En skara medborgare som ruinerats av denna kommission, adelsmän, köpmän, arrendatorer, änkor, föräldralösa, fyllde Stockholms gator och kom dagligen till slottsporten för att utbrista i sina fruktlösa klagoskrin. Drottningen hjälpte dessa olyckliga människor med allt hon ägde. Hon gav dem sina smycken, möbler till och med sina kläder. När hon inte längre hade något att ge dem kastade hon sig gråtande för kungens fötter för att be honom visa sina undersåtar medlidande. Kungen svarade henne i allvarlig ton: 'Min fru, vi tog er till maka för att ge oss barn, och inte för att ge oss råd.'. Hädanefter behandlade han henne, sägs det, med en hårdhet som förkortade hennes dagar.

Sidan 11: Prins Ulriks födelse sommaren 1694.

Han föddes givetvis inte 1694, utan den 22 juli 1684, se t.ex.  Karl XI, Karl XI:s almanacksanteckningar. - Stockholm, 1918.

Sidan 11: Drottningen ligger nedbäddad efter förlossningen ännu då Pufendorf adlas och erhåller friherrlig värdighet .

Pufendorf adlades den 7 maj 1684, alltså innan Ulrik föddes. Ulrika Eleonora låg följaktligen inte nedbäddad efter förlossningen när detta skedde. Friherrevärdighet fick Pufendorf  först den 31 maj 1694, alltså 10 år senare. Brunner har uppenbarligen inte förstått skillnaden mellan vanligt adelskap och friherrevärdighet. Ett märkligt förbiseende av den "ledande experten" på Karl XII:s tid.

För uppgifterna om Pufendorf se till exempel Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. - Stockholm, 2002 (inledningen till adliga ätten Pufendorf nr. 853).

Sidan 12: Pufendorfs arbete om trettioåriga kriget. 

Herrn Samuel von Pufendorf Sechs vnd zwantzig Bucher der Schwedisch- und Deutschen Kriegs- Geschichte von König Gustav Adolfs Feldzuge in Deutschland an, bisz zur Abdanckung der Königin Christina... kom på tyska först 1688, och torde alltså knappast ha varit den första bok prinsen läste. Undervisningen hade ju som bekant börjat redan då prinsen var 4 år gammal, se t.ex. Kuylenstierna, O., Karl XII. - 2., delv. omarb. uppl. - Stockholm, 1925. - S. 21. Uppgiften om att den första bok prinsen läste var ett verk av Pufendorf finns hos Voltaire, se Carl XII:s historia. - Stockholm, 1997. - S. 57. Voltaire säger dock inget om vilket arbete detta skulle ha varit, men talar om att prinsen genom detta skulle lära känna sina egna stater och grannarnas. Det låter alltså snarast som Einleitung zu der Historie der vornehmsten Reiche und Staaten, so itziger Zeit in Europa sich befinden. Arnold Munthe säger i Karl XII och den ryska sjömakten (del 1, s. 46) att han inte kunde finna Pufendorfs verk om trettioåriga kriget omnämnt bland de arbeten prinsen studerade.

Sidan 12: Gustav var förgiftad och dog varför prins Karls 3-årsfest inställdes.

Finns mig veterligt inga belägg för någon förgiftning. Gustav dog dessutom 16 april 1685, drygt två månader före Karls 3-årsdag. Prins Ulrik dog den 29 maj, även detta före Karls 3-årsdag.  För detta, se Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 13: Påstår att Ulrik insjuknade efter att Karl fått mässlingen.

Karl fick mässlingen i juli, då var Ulrik redan död. För detta, se t.ex. Hatton, R., Charles XII of Sweden. - New York, 1968. - S. 41.

Sidan 13: Påstår att Ulrika Eleonora förlorade förståndet efter barnens död.

Uppenbart oriktigt.

Sidan 13: Gustav och Ulrik hade lärt sig Fader vår på latin.

Ulrik var född den 22 juli 1684 och dog alltså den 29 maj 1685, 10 månader gammal. Jag tror inte han kunde Fader vår.

Sidan 13: Påstår att Karl tillfrisknade efter att hans tre bröder dött.

Fredrik dog först den 12 oktober, Karl hade knappast mässlingen i flera månader. För Fredriks dödsdag, se Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 13: Karl XI:s ursinniga verksamhet. 

Hans almanacksanteckningar visar ingen för honom ovanlig aktivitet.

Sidan 15: Attila.

Prinsens begrepp om Attila var nog inte så stort vid 4 års ålder. Inspirationen är säkert hämtad från en liknelse Frans G. Bengtsson gör. Denne skriver: "Den blivande väldige ryttaren - som förmodligen efter Attila är den bland europeiska monarker som tillbragt mest tid i sadeln och färdats längst på hästrygg..." (Karl XII:s levnad :  till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 34.).

Sidan 16: Prinsen granskar fångarna i kronans rannsakningshäkte.

Om jag förstår saken rätt flyttades detta från slottet på 1660-talet. Ett litet frågetecken, dock.

Sidan 17: Resan till Uppsala påbörjades på 4-årsdagen.  

Resan påbörjades den 27 juni, alltså en dryg vecka senare, se Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 17: Prinsens första undervisning kom via modern.

Brunner (2005), s. 17 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 2
"Jag hade för min första undervisning lämnats i min moders vård. "Till sjunde året lemnades han i moderns, drottning Ulrika Eleonoras vård.
Av hennes ord hade jag vants vid mildhet och på knä med andakt deltagit i bönestunderna. Af hennes ord, exempel och omgifning vandes han vid mildhet, rättvisa och välgörenhet och att på knä och med andakt deltaga i morgon- och aftonbönerna.
Hon hade lärt mig tyska språket och sänt sekreteraren Guthermuth efter kopparstick och skådemynt för att förevisa mig den bibliska historien." Under samma tid och genom daglig öfning lärde han äfven tyska språket.; samt inhämtade dessutom bibliska historien dels genom muntliga berättelser, dels genom förevisade kopparstick och skådemynt. Det tyckes, som en sekreterare vid namn Guthermuth biträdt vid denna hans första undervisning."

Sidan 17: Lärare ska utväljas

Brunner (2005), s. 17 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 2
"Nu var jag 4 år fyllda. "Redan 1686 eller vid fyra års ålder fick han dock egen och serskild lärare. Drottningen reste nämligen med prinsen till Uppsala,
Efter noga prövning skulle en första lärare utses åt mig bland universitetets professorer. och efter noga pröfning af dervarande professorers egenskaper..."

Sidan 18: Andreas Nordenhielm var professor i vältalighet.

Han adlades dock inte med namnet Nordenhielm förrän den 11 maj 1687, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 18: Karl XI påskyndar Nordenhielms översättning av Rudbecks Atlantica.

Atlantica åtföljdes av en parallelltext på latin. Första volymen utkom 1679. Andra delen började tryckas i september 1685 och författades successivt efter hans som tryckningen framskred. Norcopensis/Nordenhielm kunde ju därför inte arbeta snabbare än vad Rudbeck gjorde. För detta, se Rudbeck, Olof, Atlantica. D. 2. - Uppsala, 1939. - S. 695 f.

Sidan 18: Kungshuset. 

Detta är vad Wrangelska palatset brukar kallas efter slottsbranden. Fanns det ett kungshus 1686? 

Sidan 19: Rosidorska gruppen övar dopteater.

Gruppen anställdes av Tessin i mars 1699, alltså många år efter de här beskrivna händelserna. För detta, se Dahlberg, Gunilla, Komediantteatern i 1600-talets Stockholm. - Stockholm, 1992. - S. 254.

Sidan 20: Karls födelsedag på Karlberg och kungens sensträckning 

Dit flyttade man först 1688, slottet inköptes i mars det året, se Karlberg : slott och skola. 2. Byggnader och konst. - Stockholm, 1992. - S. 124. Sensträckningen sägs i Alf Åbergs & Göte Göranssons  Karoliner (s. 12) ha drabbat fältmarskalken  Ascheberg. Sannolikt är skatungarna etc. rent påhitt.

Sidan 20-21: Prinsen exercerar gardesregementet sittande på fuxen Näsvisen, rider bredvid fadern.

Detta ska enligt skildringen utspela sig sommaren 1687. Skildringen av den lille prinsen sittande på en häst som leds av majoren är dock från början av juni 1686, se Handlingar rörande Sverges historia. - Stockholm, 1836. - S. 330 f (jämför också sidan 15-16 i Carolus Rex). Problemet är också att kungen då befann sig på resa i Jämtland, se Karl XI:s almanacksanteckningar, s. 114 f. "Näsvisen" omnämns i ett av prinsens brev till äldsta systern, daterat 28 januari 1695. Förmodligen hade han inte samma häst som 3-åring.

Det rör sig om en sammanblandning av två olika tillfällen. Övningen 1687 berättar musketeraren Spåre om: "Anno 1687 den 24 juni voro Deras Majestäter bägge drottningarna med prinsen och prinsessan ute på Lagårdsgäle. Då exercerade Hans Höghet prinsen hela gardesregementet med handgrepp och gavs för dem salvor. Då förärte prinsen åt hela regementet 100 riksdaler i drickspenningar." För detta, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D IV. - Stockholm, 1926. - S. 493.

Sidan 21: Karl X Gustavs dagbok, förd under dennes ungdoms studier

Den översattes från latin till tyska under 1689 och delades ut till barnen på nyårsdagen 1690, se Kuylenstierna, O., Karl XII. - 2., delvis omarb. uppl. - Stockholm, 1925. - S. 38. På sidan 21 tycks vi vara kvar på 1687.  Dagboken löper från den 16 maj 1638 till den 3 februari 1640 och omfattar alltså en stor del av den utrikesresa som Karl Gustav företog. För detta, se Rosengren, Hilding, Karl X Gustaf före tronbestigningen. - Uppsala, 1913. - S. XII

Sidan 21: Kungen ger sig av i augusti.

Enligt kungens egna almanacksanteckningar kom han den 28 juli tillbaka till Stockholm. På kvällen den 31 reste han igen, först till Strängnäs och sedan vidare till Eskilstuna och Kungsör. Han återkom den 24 augusti och reste till Uppsala den 29, där han stannade till den 3 september.

Sidan 22: Prins Fredrik.  

Anlände den 16 november 1687, se Karl XI:s almanacksanteckningar. Som han var född den 18 oktober 1671 var han vid tillfället 16 år, inte 17.  

Sidan 22: Ulrika Eleonora d.y. 

Brunner skriver att  "denna dotter kämpade sig kvar några veckor". Hon levde ju till 1741, något som vilket uppslagsverk som helst kan bestyrka. Ett märkligt misstag av landets f.n. främste kännare av ämnet.

Sidan 23: Lindschöld utsågs till guvernör.  

Hans utsågs till guvernör 22/12 1688, här tycks det ske tidigare på året. 

Sidan 23: Påstår att Nordenhielm förfalskade prinsens svar när denne vägrade ge egna. 

Skulle Nordenhielm alltså ha lärt sig imitera prinsens handstil? Vilka belägg finns det för att N. skulle förfalskat svaren? 

Sidan 23: Talar än en gång om "då den nyfödda Ulrika ännu levde". 

Hon levde till 1741, se ovan.

Sidan 23: Uppträdet med mössorna. 

Detta är en historia som Brunner har hämtat från Fryxell (1853), del 19, s. 69 f. Denne anger dock att det ägde rum på Karl XI:s födelsedag. Fryxell berättar historien något annorlunda, enligt hans version tycks Karl XI ha blivit mest upprörd över att sonen hade mössan på sig i hans närvaro.

Sidan 23: Barnen leds av grevinnan Sparre.

Damen hette Märta Sparre (1648-1703), änka efter riksskattmästaren friherre Sten Bielke (1624-1684). Hon var dotter till landshövdingen friherre Svante Larsson Sparre (1623-1652). Märta Sparre var alltså inte grevinna. För detta se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, friherrliga ätten Bielke tab. 5 och friherrliga ätten Sparre tab. 8.

Sidan 24: Prinsen ser sin mamma och systrarna alltmer sällan sedan han fått en egen hovstat.  

Oswald Kuylenstierna publicerade i Karl XII (1925) ett par bevarade dagboksfragment från 1690 och 1692. Det första sträcker sig från den 20 februari 1690 till den 15 mars samma år (dock endast spridda dagar), det senare från den 2 mars 1692 till den 19 maj samma år. I det första fragmentet nämns att prinsen, sedan läraren förklarat sig nöjd med hans studier, den 27 februari fick följa med sin mor till Karlberg, samma sak den 14 och 15 mars. I det senare fragmentet nämns modern ett flertal gånger. Också Karl XI:s dagbok berättar om gemensamma utflykter. Att prinsen fick en egen hovstat betyder inte att avskärmades från resten av familjen. Hatton skriver: "This did not imply in any sense a separation from his mother and sister - the close family life of shared prayers, shared meals and shared amusements went on just as before..." (Charles XII of Sweden, p. 47)

 Sidan 24: Karl XI och prinsen är ute på isen med skidlöparkåren. 

I Karl XI:s almanacksanteckningar för den 6 februari 1689 sägs att kungen och "Prinsen" var ute med "sledlöparna". Prinsen är alltså inte Karl, utan Fredrik av Holstein. Detta framgår om man studerar Karl XI:s almanacksanteckningar, källan till uppgifterna. Vidare avser "sledlöpare" inte någon skidlöparkår, utan slädhästar (se SAOB). Resten är följaktligen rent påhitt, uppbyggt på en språklig feltolkning.  

Sidan 24-25: Kungen håller tal till regementets fanor.  

Scenen är inlånad från Åbergs & Göranssons Karoliner (s. 11-12), där det skildras en mönstring vid Piteå år 1694. Den har alltså ingenting med 1689 att göra och prins Karls närvaro är förstås också helt fiktiv.

Sidan 25: Prins Karl ska få ett livregemente (1689).  

Enligt Höglund & Sallnäs Stora nordiska kriget : fanor och uniformer (s. 101) bytte regementet namn vid prinsens födelse och behöll namnet till 1697.  

Sidan 25: Prinsen plumpar när han ritar människor och djur.  

Både Kuylenstierna och jubileumsskriften Karl XII (1917) återger enkla, naiva men dock helt plumpfria teckningar av människor och djur.  

Sidan 25: Prins Karl bygger en skans på Karlberg. 

Nu framgår det inte riktigt tydligt om Brunner menar att den 6-årige prinsen själv ritade och grävde. Det hela bygger på nr 328 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref, daterat 4 juni 1689, där det talas om att ett antal bönder sköter själva grävandet. Alf Åberg menar i Det militära Djurgården att det handlade om skansen på Gärdet. Uppgiften ur Fryxell (1902) 21, s. 7.  

Sidan 25: Prinsen skrämmer systrar. 

Som det hela ska utspelas under försommaren 1689 lär möjligen Ulrika Eleonoras deltagande i de krigiska lekarna ha varit rätt begränsat, hon var trots allt född 23/1 1688.  

Sidan 26: Prins Karl har lektioner med Nordenhielm. 

Första frågan är från den 16 april 1689, alltså före skansgrävningen. (Egenhändiga bref nr 326). Prinsen svarar där just det Brunner säger att han inte svarade.

Sidan 26: Prins Karl talar om missgärningsmän. 

Här kommer det första verkligt intressanta exemplet på Brunners handlag med källmaterialet. För att återknyta till ett av de ovan anförda citaten: "Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005).

Låt oss se hur det förhåller sig med detta. Så här ser det ut när man jämför Brunners version med originalet:

Som synes har det hänt en del med innehållet. Den passus Brunner har använt sig av är markerad med fet stil. Man noterar att han låter prinsen fälla Nordenhielms replik, men först sedan innebörden ändrats totalt. Nordenhielm talar ju som synes om att skydda oförståndiga människor från dem själva. Är detta att vara källorna trogen?

Konung Karl XII:s egenhändiga bref (1893) s. 449-450 Brunner (2005), s. 26.

”Nordenhielm : Herre, iagh veet en man, som endteligen vill sticka sin foot i elden. Hvadh skal man giöra med honom? 

Prinsen: Man skal intet straffa honom utan låta honom bränna sin foot så mycket han vill. 

Nordenhielm: Een måste ju afböija skadan ifrån sin Nästa, när han seer honom löpa där uti. 

Prinsen: Om han ingalunda vil låta rätta sig, så kan man väl låta honom bränna sin foot.  

Nordenhielm: Borde man icke heller taga i honom med macht och hålla honom ther ifrån? Ty elliest giör han sigh en oboteligh skada. 

Prinsen: Det står i Gudz ord, at ingen tingh bör skee medh mackt. 

Nordenhielm: Jo, jo! Missgierningzmän och dårar sampt sina Fiender får man väl taa uti medh macht. Men till hvilkendera hopen vill Herren nu föra thenne mannen? 

Prinsen: Han kommer ibland the Dårar. 

Nordenhielm: Nu väl! Så får man då hålla honom ifrån olyckan, emedan han veet intet sielf sitt bästa. 

Prinsen: Det är så rätt, at man då håller honom. 

Nordenhielm: Nu tyckes åter migh, at man intet bör hålla honom utan låta en sådan envijs person bränna foten bort, så blifver han vijs till en annan gång. 

Prinsen: När han en gångh bränner af foten, så kan han intet få foten igen till at bättra sigh. 

Nordenhielm: Väl svarat! Bättring måste aldrigh slutas uth. Herren har vunnit.”

”Det stod även i Guds ord att ingenting bör ske med makt. Men missgärningsmän, sade jag till Nordenhielm, och dårar, de måste knäckas med makt. Min lärare ville veta varför. ’För att de är dårar. De vet inget själva!’”

 

Givetvis är syftet ytterst kommersiellt, Brunner vet att hans liknelser mellan Hitler, Pol Pot, Stalin och Mao å den ena sidan och Karl XII å den andra ger rubriker och uppmärksamhet. Det är då viktigt att innehållet motsvarar förhandsreklamen, originalets budskap om att man får tillgripa makt för att rädda sin nästa skulle givetvis vara helt malplacerat. Att originalet dessutom uppvisar en liten prins som stödjande sig på Bibeln avvisar bruket av våld vore förstås helt förödande, Brunners Karl XII måste givetvis vara ett monster ända från unga år.

Sidan 26: Det grävs en skans.  

Här är dialogen rumphuggen, vilket är lite synd med tanke på den rätt humoristiska avslutningen.  

Sidan 27: Påstår att Nordenhielm förfalskade prinsens svar. 

Var är detta belagt? Eller är det bara ett sätt att bygga på budskapet? Med all sannolikhet det sistnämnda.

Sidan 27-28: Uppsalabesöket. 

Sprutandet och tättingen refereras i Svenskt biografiskt lexikon, artikeln om Drossander. Karl ska dock ha sprutat på "herrarna". Sparfvenfeldts instruktion utfärdades redan 3/8 1688 och han avreste i april 1689. Besöket i Uppsala ska ha skett i augusti 1689, varför det blir egendomligt att blanda in Sparfvenfeldts resa i sammanhanget.

Sidan 28: Jaktscenen. Sidan 28: Nordenhielm begär omedelbart moralsamtal.

Vargjakten gick av stapeln 8/11 1689 på Norra Djurgården. Brunner tycks antyda att jakten skedde i någon slags inhägnad, vilket är korrekt i så motto att det fanns ett två mil långt staket. Det kan vara värt att återge hela dialogen mellan prinsen och hans lärare, såsom den återges av Grimberg:

Brunner (2005), s. 28 Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. 4. - Stockholm, 1926. - S. 495 ff.
"Jag var för första gången på jakt med pappa. Av de vargar i inhägnanden som drevs samman för bössorna ihjälsköts tio. Snön med sitt djup behagade mig. Kylans vässa höll jag av och pälsverken omslöt kroppen likt djuret och som stod emot vintern. Jag avlossade själv inget skott men det var lustigt att se på när något levande sköts till döds, hur obarmhärtigt det skedde.

Genast begärde Nordenhielm ett skriftligt samtal om moral. Jag skulle teckna mig jakten till minnes. Han ville veta om jägaren redan lekte mig i hjärtat. Tre gånger återkom han till frågan. Var det rätt att döda för att det dödade var ett djur? Jag svarade att jakten berikade själen. Även studier berikade själen, menade Nordenhielm. Skillnaden, svarade jag, var att jakten stärkte kroppen och den bedrevs med lust.

"En händelse som tydligen mycket sysselsatt sjuåringens fantasi, var den förut omtalade vargjakten i november månad 1689, ty han har tre gånger försökt teckna sig den till minnes.

Den gav också anledning till följande skriftliga 'samtal' mellan Nordenhielm och prinsen den 14 november:

Nordenhielm: I fredags efter middagen saknades Herren i sin studerkammare. Vad var för den skull hans beställning på den tiden?

Karl: Jag var på jakt med min Pappa.

Lyckades det den gången något väl?

Vi fingo tio vargar.

Det var ett gruveligit nederlag på sådana djur i en gång. Men vad tyckte Herren om vinteren?

Rätt väl.

Vad haver han då funnit i den vassa vintern, som behagar så väl?

Snön behagade mig så mycket väl, att jag intet kunde underlåta att säja, att jag håller mycket av vinteren.

Om så är, så låt oss släppa vinteren in till oss både i studere- och sängekammaren.

Jag mente intet så. Jag mente vinteren i skönhet med snö och allehanda täckhet, där är, men intet vinterens köld.

Likvisst följer alltid kölden med; och skadar han mera, än allt det andra förlusta kan.

De hava deras pälsar, som står emot vinteren.

Helt väl svarat. Men haver ock Herren något uträttat eller gjort till saken vid denna jakt?

Nej men. Men det haver bara Konungens nåd gjort. Vill I fråga, varföre jag intet sköt, så voro mina byssor ofärdiga.

Men är det då så lustigt att se uppå, huru djur skjutas så obarmhärteligen ihjäl?

Ja, visste är det. Förty de äro villdjur, som göra skada.

Djuret gör intet annat än som söker sin föda och bör icke därföre straffas så hårt.

Det giva de honom väl efter till, att äta, men intet till att gå i bondestuvan och äta gäss, utan leva så knappt som han kan.

På ett sådant besked bliver vargen allestädes utsliten och måste svälta ihjäl; och är han likvisst intet av Gud därtill skapader.

Vargen kan väl söka sin föda på djuren i villa skogen, så gör han ingen orätt, och då lära folket intet hata vargen, som de göra nu.

Finnes ock väl något till borta i villande skogen, som en hungrande varg kan vara hulpen med?

Det är klart: han får ju hjortar, hinder, råbockar, råhjortar, älgar. Men det är bareste det, att det kostar så mycket på och det faller sig intet så lätt som i Konungens djurgård.

Nog sir jag nu, att där finnes i förråd. Men jag kan intet si, med vad större rätt vargen tager en hjort i skogen än som i Konungens djurgård. Ty en hjort är ju en hjort och kan komma människan till godo lika, var han går.

Var och en kan taga honom i villande skogen. Men om en hjort är redan tagen fast, så få de andra intet taga'n, även som när en haver en fågel, så få de andra intet taga fågelen bort.

Helt rätt och mycket väl sagt. Men så tyckes mig likvisst, att emedan vargen ingen åtskillnad göra kan emellan en vill skog och en djurgård, så står han icke heller till att förtänka mer på det ena än som på det andra stället.

De ser intet så mycket på vad oförstånd som vargen har utan på vads skada som vargen gör.

Besväret och omkostnaden för jakten äro alltid större än som profiten; derföre vet jag intet, om han duger något.

Det är intet så mycket åt om vargens päls som om faran på Konungens djur.

Men efter denna uträkning så lärer jakten då äntligen betala sig. Man far likvisst uti jakten mycket illa med sin kropp och ofta fördärvar sig, men ingen uppbyggelse därhos.

Till det första så är själen ädlare än kroppen, och till det andra blir man vig, stark, dispost och tålig.

Mig tyckes, att Herren beropar sig något på själens gagn; och skulle jag gärna vilja veta veta, vad det vore, som man uti jakten hämta kan.

Till själva själen bliver man frimodig, klok, försiktig, vakande, levandes, varsamlig, nykter och flitig.

Överdådigt vackra saker, som här uppräknas lika såsom frukter och gan utav jakten! Men jag vet en säkrare och genare väg till allt detta och till flera dygder med: dantza flitigt och fäkta, det gör en vig och dispost till kroppen; styrkan kommer med åren och ålderen, men själenes gåvor förbättrar Herren aldramest, om han studerar flitigt.

Genom jakt vinner man sådant med lust; jag förkastar intet heller den andra vägen.

Nu förstår jag först saken rätt: Herren menar visst så, att när han studerar och gör alla andra exercitier rätt flitigt på någon tid bortåt och skickar sig därhos väl, så väntar han visst på den nåden igen att få resa ut på jakt. Den lyckan bör ock väl kunna hända honom. Vale!"

Man kan väl säga att prinsens uppfattning är rätt modern: vargen får skjutas när han tar någons egendom och jakt stärker såväl kropp som själ. Däremot har vargen rätt att leva om den håller sig ute i "villa skogen" och bara tar vilt - en synpunkt som antagligen inte alla jägare av idag delar.

Sidan 29: Prinsen bärs till klosetten.

Som han var 7 år gammal är det alldeles tydligt varför han skulle behöva bäras. "Klosett" är ett ord som SAOB har belägg för först från mitten av 1800-talet.

Sidan 29: Lindschöld tror att prins Karl snart lärt sig tala svenska lika väl som latin och tyska.

Som framgår av den instruktion som utfärdades i mars 1690 var svenska språket prinsens modersmål. Tyska skulle övas då tillfälle gavs i samband med studierna samt när främmande ministrar från Tyskland anlände till hovet. Att svenska så att säga skulle ha varit prinsens tredje språk är verkligen en ytterst fri Brunnersk uppfinning, som inte har det minsta med verkligheten att göra. Källan till detta egendomliga påstående torde vara Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. 21. - Stockholm, 1856. - S. 6. Där ondgör sig F. över Karl XII:s stavning och satsbyggnad och säger att tyskan var inhämtad som modersmål, d.v.s. att det var Karl XII:s mors språk.

Sidan 29: Prinsen läser Ciceros brev på svenska.

Efter vad jag kan förstå av LIBRIS utkom den första utgåvan på svenska först 1737. Munthe berättar (s. 41) att läsning av Ciceros brev ingick i latinundervisningen.

Sidan 29: Prisen läser Rufus verk om Alexander den store liksom Curtius "De rebus gestis Alexander Magni" på latin.

Tyvärr är detta ju ett och samma verk - Quintus Curtius Rufus Historiae Alexandri Magni Macedonis, även utgiven under titeln De rebus gestis Alexandri Magni.

Sidan 30: Prinsen får ett köpmansskepp (20/2 1690)

Detta är förstås en ren missuppfattning, fartyget ägdes av bl.a. Olof Törne och Johan Lohe. Det fanns även fartyg med namn som Prinsessan Hedvig Sophia och Prinsessan Ulrica Eleonora (1694), se Stockholms segelsjöfart s. 236-237.  

Sidan 30: Folk hamnar i sjön vid sjösättningen. 

Så sägs det inte i prins Karls egen dagbok, publicerad av Kuylenstierna i Karl XII (1925). Detta har förmodligen lagts till av Brunner för effektens skull.  

Sidan 30: Prinsen kryper in i en mörsare (5/11 1692) och studerar lavett (3/2 1697) 

Nja, prinsens första besök vid en gjutning ägde rum 5/11 1692, se Karl XI:s almanacksanteckningar. Då göts två halva kartover, vilket torde vara 24-pundare. Dylika tingestar kunde förvisso nyttjas på fartyg, men mörsare är något helt annat. Att prinsen skulle ha krupit in i eldröret är förstås Brunners påhitt, en 24-pundare hade en kaliber av ca 15 cm. Lavettbesiktningen ägde rum vid ett helt annat tillfälle, här har Brunner blivit lurad av Frans G. Bengtssons uttryckssätt:

Brunner (2005), s. 30 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1936. - S. 34
Skeppet bar mitt namn: Princeps Carolus, var 120 fot långt över stäven...

Pappa sade att kanoner ännu saknades.

För att få veta hur de skulle se ut begav vi oss i Stuarts sällskap till Styckjunkargården. Vi studerade där den nya lavett för fartygskanoner som Stuart uppfunnit..."

"åsåg, och beskrev i ett dagboksfragment från februari 1690, stapelavlöpningen av det goda skeppet Princeps Carolus, visserligen endast ett köpmansskepp, 'dock', tillfogar han hoppfullt, 'med 30 styckegluggar, så att man kan bruka't till att fäkta i sjön därmed'; fick se på hur kanongjutning i Styckjunkargården gick till och besiktigade tillsamman med kungen, 'den nya lavetten som öfv. lieut. Stuart har uppfunnit..."

För korrekta uppgifter se Karl XI:s almanacksanteckningar och ovan nämnda dagboksfragment. Det framgår där att sjösättningen ägde rum den 20 februari 1690, att studiet av kanongjutning ägde rum den 5 november 1692 och att lavetten besiktigades den 3 februari 1697.

Sidan 31: Magnus Stenbock gifter sig, tio år innan han blir fältmarskalk. 

Bröllopet stod den 23 mars 1690. Fältmarskalk blev han först 1710, eller 1713 om man ska räkna utifrån den kungliga konfirmationen. För dessa uppgifter se t.ex. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 31: Påstås att "vi" låg i bön i den kalla kyrkan kort tid efter bröllopet p.g.a. Lindschölds sjukdom.

Karl XI:s almanacksanteckningar talar om att L. var sjuk i 10 dagar innan han dog den 11 juni 1690.  

Sidan 31: Karl XI utnämner kungliga rådet Nils Gyldenstolpe till guvernör.

Gyldenstolpe blev guvernör och kungligt råd samma dag, den 21 juni 1690. För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 32: Prins Karl XII skjuter 3 hjortar på Karlberg (4 september 1690). 

Av Karl XI:s sätt att utrycka sig i almanacksanteckningarna att döma synes han med "Diurgårdhen" inte mena någon anläggning på Karlberg utan jaktparken Djurgården. Kuylenstierna menar att det hände i Kungsör, men den tolkningen tycks svår att förena med ordalydelsen i almanacksanteckningarna. Att prinsen skulle satt "hjärtat i tarmarna" är förstås Brunners påfund. Samma torde gälla för Karl XI:s skallgranskning. 

Sidan 32: Samme Stiernhöök som några år senare skulle få benet sönderskjutet i Düna.

Vore inte "vid Düna" bättre, det rör sig ju trots allt om en flod?

Sidan 33: Rudbeck undersöker kranieben och putsar fram prinsens profil på en gammal skalle.

Nog sysslade Rudbeck med mycket, men här doftar det Brunner lång väg. Vilken Uppsalaresa avses f.ö.? Inte den som nämns på sid. 27-28?

Sidan 33: Maskeraden. 

Så har vi då gjort ett väldigt hopp i tiden, maskeraden gick av stapeln den 3 februari 1692. Karl XI var dock inte utklädd till "Fädernelandsbonde" (hur nu en sådan ser ut), utan till en bonde från provinsen Waterland, se Sune Hildebrands kommentar till notisen i Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 33: Karl XI får brev från den 15-årige tsar Peter.

Tsaren var född 30/5 1672, alltså var han vid tillfället 19 år gammal. "Svenske envoyéns sekreterare Kämpfer" torde vara hämtat från Henri Troyats Peter den store, där denne citerar ett brev från "Kämpfer, den svenske envoyéns sekreterare", ett brev som sägs vara från 1683. Det rör sig i det fallet om en audiens som Ludvig Fabritius delegation, på väg till Persien, hade det året. Engelbert Kämpfer (1651-1716), en tysk läkare, ingick i delegationen som sekreterare till Fabritius. 1692 befann sig Kämpfer dock i Japan, varför hans möjligheter att skriva brev från Moskva var starkt begränsade, se URL: http://www.lemgo.de/personen/Kaempfer_start.htm (2006-06-21)

Thomas Kniper torde f.ö. vid den här tiden fortfarande ha haft titeln kommissarie, varför någon envoyé inte existerade.  

Sidan 34: Prins Karl vill inte leka med de andra barnen. 

Nu har jag inte sett Schmedemans skildring av maskeraden, men detta luktar Aspergerpåhitt lång väg.  

P. S. I Schmedemans skildring av maskeraden, tryckt i Handlingar til konung Carl XI:tes historia, sjätte samlingen, saknas detta mycket riktigt.

Sidan 35: Prinsen ansluter sig till Pagan och Rysenstein.  

Detta är förmodligen inlånat från Frans G. Bengtsson, som dock förlägger dialogen till 1691, ej till 1692. 

Sidan 36: Livländska adelns specialkommission hotar Karl XI.  

Torde avse adelskonventet i Wenden, inlett 11 mars 1692. Fryxell kallar sammankomsten en lantdag, vilket är formellt felaktigt. För detta, se Isberg, Alvin, Karl XI och del livländska adeln 1684-1695. - Lund, 1953. - S. 164. 

Sidan 36: Livland stod på misärens brant. Folket hade uthärdat allt men orkade inte mer.  

Detta är hämtat ur Patkuls skrift av den 30/5. Måhända en inte helt säker källa.  

Sidan 36: Genom reduktionen hade adeln fallit i misär.  

Lär nog vara en sanning med väldig modifikation, även i avseende på Livland.  

Sidan 36: Riksförrädaren Patkul sätter press på Gud (30/5 1692) 

Patkul "krävde att den allrahögste Guden lät adeln välja mellan ett svårt krig och undergång.", säger Brunner. Han måtte inte ha varit någon vidare förhandlare, den där Patkul. Det var inga trevliga alternativ han hade tänkt ut inför sitt ultimatum till Gud. Kunde han inte ha hittat åtminstone ett alternativ som skulle ha varit positivt för adeln? Varifrån kommer detta? Jo, från Fryxell (1852), del 17, s. 306 där en böneskrift till Karl XI refereras. I den sägs att läget var så illa att om Gud tvingade adeln att välja mellan ett svårt krig och det nuvarande läget så var de inte säkra på att de skulle välja bort kriget. Se även Isbergs Karl XI och den livländska adeln 1684-1695, s. 186.

Sidan 36: Karl XI tutar i prins Karl att denne ska gå längre än Gustav Adolf, varpå prinsen skriver starka ord på en karta över Riga.  

Måhända lite egendomligt att den så utrikespolitiskt försiktige Karl XI skulle ha indoktrinerat prinsen med erövrardrömmar. Trovärdigheten är inte helt överväldigande. Karthistorien ur Fryxell (1856) del 22, s. 8Historien finns hos Voltaire. 

Sidan 36: Efter att ha mönstrat ryttmästare Breitholtz och Kruses kompanier kallas Karl XI med ilbud till Karlberg där drottningen tydligen blivit sämre.   

Mönstringen med dessa kompanier ägde rum 5/7 1693. Påföljande dag mönstrades Upplands regemente, den 7 övade Karl XI med kavalleriet, den 8 reste han och prins Fredrik av Holstein till Karlberg. För detta, se Karl XI:s almanacksanteckningar. Brunners version är alltså felaktig.  

Sidan 37: Isarna fryser nu i april.  

Ett par meningar tidigare var det juli.  

Sidan 37: Kungen ställer in en jaktresa p.g.a. drottningens sjukdom, den okänslige prins Karl blir kinkig. Kungen blir arg och säger att han kan jaga med prins Fredrik, själv tänker kungen stanna hos drottningen. Prinsarna jagar själva och får två rävar som rivit en djurkilling.  

Rävjakten utspelade sig 4 dagar innan drottningen dog, alltså den 22 juli 1693. Kungen deltog i jakten, se hans almanacksanteckningar. Hela kinkighetsscenen är följaktligen påhittad. Brunners avsikt naturligtvis att inpränta bilden av den känslokalle Karl XII i läsarnas medvetande. "Djurkilling" torde, som utgivaren av almanacksanteckningarna meddelar, avse rådjur. Låt oss se vad "urkällan" har att säga:

Brunner (2005), s. 37 Karl XI, Karl XI:s almanacksanteckningar. - Stockholm, 1918. - S. 269
"En planerad jakt med mig till Kungsör där vargar skulle hetsas i nät och ihjälskjutas hade ställts in. Jag beklagade detta och gjorde pappa vred. Kusin Fredrik var på besök. Ville jag hetsa varg eller jaga kanin kunde jag ge mig iväg med hertig Fredrik. Själv stannade han hos sin gemål, ty han hade nu av kammarbetjäningen tagit över vårdnaden av henne. Och skulle något fortfarande vara oklart så ville han få sagt att han sällan blåste i horn om sitt väsende. Tvivlade någon på honom ville han göra sig tydlig genom sin gärning.

Hans Maj:t lyfte vid bäddning med tårade ögon mamma ur sängen, tvättade henne, gav henne att dricka.

Jag sköt med hertig Fredrik två rävar som ihjälrivit en ung djurkilling."

 

 

 

 


"Den 22 voro K. M., Hans K. H. Prins Carl och Prins Fredric i Carlbergs Djurgård och fingo två räfvar, hvilka hade ihjälrifvit en ung djur-killing om natten."

Sidan 38: Drottningen frambär gratulationer på prinsens födelsedag.

Som var den 17 juni, nyss var vi framme vid den 22 juli, strax dessförinnan var det maj och april och på sidan 36 var det åter juli. Kronologin är något fladdrig.  

Sidan 38: På prinsens födelsedag är modern så dålig att hon inte längre kan svälja. Kungen lämnar motvilligt sjukbädden för prinsens födelsedagsfirande på Riddarhuset. 

Ändå levde Ulrika Eleonora d.ä en dryg månad. Dessutom var hon den 27 juni närvarande vid ett bröllop. Kungen å sin sida reste den 3 juli till Uppsala där han stannade till morgonen den 8. Kungen nämner i sina almanacksanteckningar inget om en födelsedagshyllning på Riddarhuset. 

Sidan 38: Samuel Carlson, snart adlad under namnet Adlerfelt. 

Det var egentligen fadern som adlades, den 30 september 1693. Han var hovkamrer.  

Sidan 38: Professor Oliveblad födelsedagstalar i Uppsala. 

Någon professor Oliveblad fanns det inte. Det rör sig istället om studenten Johan Magnus Oliveblad, död i Riga 1701 som korpral vid Livregementet.  För detta, se Brings förord till Adlerfelts journal.

Sidan 39: Drottningen dör. 

Prinsens ord direkt hämtade ur faderns almanacksanteckningar. Det är alltså inte Karl XII som talar, utan Karl XI.  

Sidan 39: Spökhistorien 

Moderns hovmästarinna kallas Kempe, men hette egentligen Maria Elisabeth Stenbock (164?-9/9 1693). 

Sidan 40: Drottningen begravs efter mäktig procession, Håkan Spegel talar, prins Karl är för liten för att delta, efter begravningen är det augusti och kungen intar sängen.  

Begravningen ägde rum den 28 november. "Håkan Spegel" är Karl XI:s namn på honom, i den aktuella almanacksanteckningen. Om prinsen deltog eller ej verkar oklart. Deltog han inte var det knappast för att han var för liten, båda systrarna deltog och Ulrika Eleonora d.y. var bara 5 år. Kungens sänggående skedde först efter begravningen.  

I Schmedemans levernesbeskrivning över drottningen, tryckt i Handlingar til konung Carl XI:tes historia, sjätte samlingen, finns också en skildring av begravningen. I denna (s. 152) sägs att arvprins Carls släp bars av Carl Magnus Stuart, så uppenbarligen deltog prinsen i ceremonin.

Sidan 40: Riksdagen beslutar att rådet saknar betydelse, att kungen själv kan bestämma när rådet ska tillfrågas, varje klander av kungens åtgärder blir trohetsbrott mot riket. 

Att kungen inte längre kunde klandras slogs fast i riksdagens och rådets förklaring av den 19 december 1682. Att han själv kunde bestämma om och när rådet skulle tillfrågas kom i ständernas förklaring den 10 december 1680, se Sveriges riksdag IV, s. 79-80 och 98.  

Sidan 40: Ständerna formulerar kungens nya ställning.  

Citatet ur ständernas svar på den sekreta propositionen rörande utrikes angelägenheter, avlämnat den 9 november 1693. Kom alltså före begravningen, ej efter. Citatet ej ordagrant återgivet. Börjar ej med "absolut enväldig" och avslutningen ska vara: "utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristlig konung att styra och regera sitt rike." Korrekt, om än moderniserad, version finns hos Fryxell (1902) 15, s. 219-220. Man anar att Brunner med avsikt tagit bort "kristlig konung".  

Sidan 41: Prins Fredrik och prins Karl far till Djurgården för att jaga, kungen känner sig sviken.  

Inträffade den 27 september 1693, alltså 2 månader före begravningen 

Sidan 41: Prinsen behöver hjälp med att skriva gratulationsbrev till fadern 24/11 1693. 

Prins Karls första skrivna mening är från maj 1687, då han ännu inte fyllt 5 år. 6 1/2 år senare bör han ha framskridit så långt att han kan formulera ett kortare brev alldeles själv. Man anar Aspergerstyrkande argumentation. Brevet återgivet i Konung Karl XII:s egenhändiga bref som nr 1.  

Sidan 41-42: Prins Karls handstil blir sämre, han stavar dåligt och skriver med tarvligt innehåll. Kungen tror det är tillfälligt. 

Man gissar att det här är avsett att styrka Aspergertesen. Torde vara inspirerat av Fryxell (1902) 21, s. 5 som dock sannolikt syftar på krigsåren.  

Sidan 42: Björnjakt. Prinsen skjuter en björnhona som visar sig ha fyra ungar i idet. (5/2 1694) 

Citatet felaktigt återgivet, Karl XI använder beteckningen "Hans K. H" eller "prins Carel" när han omtalar jakten. Det finns inte något i Karl XI:s almanacksanteckningar om att det skulle varit en björnhona med ungar. Så detta och prinsens uttalande om att ungarna inte dög till någonting lär vara Brunners påhitt. 

Sidan 42: Vargjakt. (8/2 1694). 

Finns inget i kungens almanacksanteckningar om att prinsen skulle missat just den fångade vargen.  

Sidan 42: Rävjakten (17/2 1694) 

Finns inget om andakt i almanacksanteckningarna.  

Sidan 42: Kista med jakttroféer. 

Låter misstänkt.  

Sidan 43: Kammarherre Cronhielm hamrar med ordförandeklubban i lagkommissionen.  

Den positionen fick han dock först i augusti 1710.  

Sidan 43: Den parodiske och enfaldige Hultman.  

Det finns naturligtvis inga som helst belägg för att Karl XII skulle ha ansett att Hultman var en parodisk och enfaldig person. Det var däremot på det sättet Strindberg framställde honom, så här torde det snarare vara Strindberg som talar.  

Sidan 43: Prinsen exercerar drabanter. Kan ännu inte rida, anser fadern.  

10/9 1694 exercerade Karl XI drabanterna i Talholm, med prins Karl med till häst, vilket Karl XI säger var första gången. Någon ensamexercering kan rimligen inte ha ägt rum dessförinnan. Intressant är att Voltaire, i andra sammanhang utnyttjad av Brunner som källa, anför uppgiften att prinsen kunde tygla en häst vid sju års ålder. Man får förmoda att Voltaires uppgift i detta fall inte passade med Brunners tes.  

Sidan 44: Prinsen och fadern rider i full galopp till Karlberg på en timme. 

Intressant att prinsen så raskt lärt sig att rida så bra. Talholm eller Tallholmen är en gård i Kungs-Barkarö socken, nära Kungsör. Något besvärligt att 1694 ta sig därifrån till Karlberg på en timme, bara från Eskilstuna till Stockholm är det ca 11 mil. Resten av historien är alltså med all sannolikhet också påhittad. Sveriges ledande expert på Karl XII tycks inte ha ett och annat riktigt klart för sig.

Sidan 44: Prinsen och fadern gör studiebesök på ämbetsverk i Uppsala och slår hastighetsrekord på återresan. 

Några ämbetsverk fanns inte att bese i Uppsala och den "mördande trista" disputationen torde i själva verket ha gått av stapeln 12/6 1695. Den 14 juni 1695 ska de båda nämligen enligt Karl XI:s almanacksanteckningar ha ridit från mönstringen med Upplands regemente klockan "1/4 och 10 minuter til 5" om aftonen och varit framme på Ulriksdal klockan "1/2 och 5 minuter til 9".  

Sidan 44: Fadern intar sängen efter rekordritten (14/6 1695) 

Enligt dagboken reste kungen morgonen därpå till Djurgården för att exercera gardet och reste därefter intill Stockholm. 16/6 reste han till Ulriksdal och var dagen därpå ute och exercerade igen.  

Sidan 45: Karl XI hade i ren välvilja utsett Patkul att representera sina ståndsbröder i Stockholm. 

Patkul hade vid lantdagen 1690 av adeln utsetts till en av två deputerade. Hösten 1690 uppträdde han som sådan i Stockholm. Här stannade han till november 1691 och sammanträffade under den tiden ett antal gånger med Karl XI. I juli 1693 lämnade Patkul Livland och gick i landsflykt. I mars 1694 utfärdades ett lejdbrev för honom och i mitten av maj 1694 var han i Stockholm för rättegång. 15/11 1694 avvek Patkul plötsligt och lämnade Sverige. (Isberg, A., Karl XI och den livländska adeln 1684-1695

Sidan 45: Domen över Patkul och hans medåtalade (12/12 1694) 

Ett kronologiskt tillbakahopp. Budberg, Vietinghoff och Mengden (sic) dömdes till döden, det är riktigt. Dock sattes straffen ned till sex års fängelse.  (Isberg, s. 272).  

Sidan 45: Kungen stiger upp ur sängen. (juni 1695?) 

Ett kronologiskt framåthopp. 

Sidan 45: Envoyén Kämpfer skriver från Moskva. 

Någon sådan envoyé fanns inte, se anm. till sidan 33.

Sidan 45: Envoyén berättar att tsar Peter störtat sin halvsyster och avrättat hennes älskare.  

Sofia störtades i september 1689. Hennes favorit Vasilj Golicyn förvisades. Egendomligt att underrättelsen om tsarens kupp nådde Stockholm först efter 6 år.  

Sidan 45: Tsaren rustar, Karl XI rullar ur sjuksängen. 

Tsarens krigsförberedelser tog sin början i slutet av 1694, men då 1695 års fälttåg misslyckades igångsattes byggandet av krigs- och transportfartyg tidigt 1696. Här tycks detta ha smält samman till en klump. 

Sidan 46: Prins Karl får kopporna. 

Läget blir nu förvirrat. I boken är det vinter, men enligt den danske envoyén Bolle Luxdorphs rapporter hade prinsen kopporna i maj 1694. På sidan 44 var vi dock redan i juni 1695 och på sidan 45 var vi i december 1694.  

Sidan 46: Karl XI benådar i sin glädje över sonens tillfrisknande en en dödsdömd kvinna som slagit sin 80-årige far.  

Här är vi då åter på fastare mark. Detta rättsfall berörs i Birger Wedbergs Karl XII på justitietronen s. 79, not 3. För övrigt ett verk som jag får anledning återkomma till många gånger. Fallet med kvinnan behandlades i justitierevisionen 3/1 1695. 

Sidan 46: Ingmar Andersson kanske slipper galgen.  

På sidan 60 i samma bok kan man läsa om detta fall. Med tanke på Brunners förvanskade redovisning kan det kanske vara läge att behandla det något djupare. Herr Andersson hade dömts till döden för dubbelt hor, rimligen i Svea hovrätt. Fallet hade hamnat i justitierevisionen, där Karl XI beslutat att man skulle införskaffa remiss från konsistoriet i Uppsala. Konsistoriet hade funnit att Andersson, som tydligen sökt undkomma lagens långa arm men sedan frivilligt inställt sig p.g.a. att han uppfattat att brottet omfattades av pardonsplakat, väl trots allt kunde benådas med livet. Ärendet, med konsistoriets utlåtande, föredrogs i justitierevisionen 15/7 1695 och då var Karl XI först betänkt på att avrätta Andersson - eftersom Guds lag stadgade dödsstraff för dubbelt hor. Efter diskussionen blev domen dock 7 gatlopp samt uppenbar kyrkoplikt.  

Sidan 47: Karl XII diskuterar fallet med prins Karl, som vill döma till döden. 

Resan till Uppsala ägde rum 10/6 1695. Kungens lycka över prinsens tillfrisknande måste alltså ha hållit i sig ett helt år för att själva grundvalen för historien ska vara plausibel. Måhända inte helt troligt.  

Sidan 47: Torsten Rudeen läser en hyllning till den från dödsbädden uppstigne prinsen. 

Rudeen var först och främst professor i Åbo, inte i Uppsala. Prinsens sjukdom var i maj 1694, alltså ett helt år tidigare. Hela historien torde alltså vara fritt uppfunnen. 

Sidan 47: Hemresa över snöhöljd slätt.  

Måhända är det inte helt sannolikt att det ännu i mitten av juni låg kvar så mycket snö. Visar på vilket löst fundament resten vilar.  

Sidan 47: Den fortfarande översvallande lycklige Karl XI benådar kvinnspersonen Maria Eriksdotter. 

Den alltid lika pålitlige Wedberg (se ovan) berör detta fall på s. 171-172. Ärendet rörde ett fall av bedrägeri och 2/1 1696 behandlades i justitierevisionen en fråga från Svea hovrätt om hur man skulle förfara med Maria Eriksdotter, som vägrade berätta det hon visste. Efter viss diskussion beslöt Karl XI att man skulle få använda tortyr. Hovrätten dömde henne senare till döden och ärendet hamnade sedan i justitierevisionen en gång till för ev. mildring av straffet. Där fann Karl XII, som då övertagit tronen, att straffet skulle stå fast.  

Någon benådning utfärdades alltså aldrig av Karl XI, som Brunner påstår. Avsikten med det felaktiga påståendet torde ha varit att stärka den tes Brunner driver. Karl XI:s befattning med ärendet tog sin början ett halvår efter besöket i Uppsala, varför det hela saknar sammanhang med föregående händelser.  

Sidan 47: Karl XII lämnar Maria Eriksdotter under Guds dom och låter dödsdomen gå i verkställighet.  

Att lämna någon under Guds dom är alltså inte att döma till döden, utan att lämna över ärendet till Gud, som ser allt och vet allt, ett sätt att komma ifrån kvistiga fall. I det här fallet gjorde dock inte Karl XII detta när ärendet kom på hans bord 22/2 1699, utan stadfäste istället dödsdomen.  

Sidan 47-48: Kommando borde i stället föras med allvarsamhet och tystnad. 

Här förefaller detta tolkas så att befälhavaren skulle viska fram befallningarna - "lågmälda allvarskommando". Det torde knappast ha varit Karl XI:s avsikt, det hände ju att stridssituationer innebar en hel del oväsen. Man ska nog i stället tolka detta som att befälhavaren skulle undvika att resonera med sina underlydande och likaledes hålla sina planer för sig själv för att undvika läckor. 

Sidan 48: Prinsen slår med piskan mot en skjutsbonde vid en resa från Sollerön

Jag kan inte se något tecken på att prins Karl medföljt vid någon resa till Dalarna. 

Sidan 48: Prinsen ser nöden i Dalarna. 

Av samma anledning vill jag sätta ett frågetecken för detta.  

Sidan 48: Branden i hovstallet (23/2 1696) 

Nämns i Luxdorphs brev av den 26/2, där syns inget om den skulle orsakats av svältande.  

Sidan 49: Nycklar från stängda kyrkor sändes till Karl XI. 

En uppgift som anförs av Fryxell, men dock förläggs till 1697. Någon källa anges inte.  

Sidan 49: Kanslipresident Oxenstierna skickar kurirbrev. 

Förefaller avse januari 1696, se t.ex. F. F. Carlson 5, s. 386-387. 

Sidan 50: Prinsen är på disputation (maj 1696) 

Adlerfelt framlade en avhandling tillägnad prinsen, men det förefaller mer oklart om prinsen också var närvarande. 

Sidan 50: Stort krismöte på Järva krog, Adlerfelt får 500 daler silvermynt.  

Citatet är hämtat ur Adlerfelts fars brev till Gyldenstolpe, ej ur något Karl XI skrivit. Beslutet kom därutöver först i februari 1697. Referensen till hämtningen på isen nedanför Riddarhuset torde ha sin grund i en missuppfattning av Brings förord till Adlerfelts berättelse om Karl XII:s fälttåg. Något krismöte på Järva krog ägde naturligtvis inte rum, resan dit förläggs dessutom i Karl XI:s almanacksanteckningar till den 7 mars 1696. Total kronologiskt kaos, med andra ord. Kungens vision av hotet från öster naturligtvis helt fiktiv.  

Sidan 50: Karl XI får hemlig chifferdepesch från Bengt Oxenstierna om utrensningar i Ryssland. 

Kronologin blir här än mer förvirrande. Tsarens uppgörelse med några misstänkta ägde rum den 15/3 1697, en nyhet om detta skulle knappast ha nått Sverige innan Karl XI:s död. Än mindre skulle nyheten ha nått Sverige redan ett år dessförinnan. Fast kanske är vi här ändå i mars 1697? Men då stämmer ju inte mycket av det andra. Kronologisk förvirring igen. 

Skildringen av utrensningarna är hämtad ur Henri Troyats Peter den store:

Brunner (2005), s. 50 Troyat, Henri, Peter den store. - Stockholm, 1981. - S. 84
"Den unge tsaren hade själv uppgrävt kvarlevorna efter den sedan tolv år döde bojaren Ivan Miloslavskij från Streltserupproret 1682. "Han befallde att man skulle gräva upp kvarlevorna av den sedan tolv år tillbaka döde Ivan Miloslavskij, vilkens minne för honom var knutet till det förfärliga streltserupproret år 1682.
Den till tre fjärdedelar upplösta kroppen hade på nytt släpats till avrättningsplatsen av förspända svin. Den 4 mars 1697 släpades den till tre fjärdedelar upplösta kroppen till avrättningsplatsen av svin
Där hade den huggits i stycken och lagts i en öppen kista under schavotten. och där höggs den i stycken och placerades i en öppen kista under schavotten.
På dess plattform hade de nya dömda radats upp. På dess plattform beredde sig bödlarna att fullborda de sammansvurnas straff.
I långsam takt hade deras armar och ben avskurits och slutligen, då de ännu levde, även huvudena. I långsam takt avskars deras armar och ben och slutligen huvudena.
En ström av blod hade sköljt mellan schavottens plankor ner på bojarliket. En ström av blod rann mellan plankorna ned på bojarliket.
Dagens och gårdagens konspiratörer hade i sin vanära på så sätt förenats med färskt blod." På det sättet skulle dagens och gårdagens konspiratörer förenas i sin vanära."

Sidan 52: Karl XI beordrar i dymmelveckan en resa till Kungsör.  

Dymmelveckan var veckan före påsk, alltså 1697 i slutet av mars. Kungens sista resa till Kungsör avslutades redan 9/3.  

Sidan 52: Prins Karl har, till skillnad från systrarna, inga känslor inför faderns förmodade död. 

Naturligtvis fullständigt fiktivt och avsett att stärka Brunners tes.  

Sidan 53: Axel Johan Lewenhaupt pratar revolution

En av bokens återkommande egenheter är Karl XII:s förmåga att veta allt som händer, även det som händer i mer undanskymda sammanhang. Här avses ett samtal som den egensinnige schoutbynachten Lewenhaupt ska ha haft med Bolle Luxdorph den 19 mars 1697.  

Sidan 54: Prins Karl ler vid faderns dödsbädd. 

Förstås också ett rent påhitt, avsett att styrka bilden av den okänslige Karl XII.  Enligt Brunners version ska samtalet mellan Karl XI och sonen ha ägt rum i enrum, vem är då "urkällan"? Kungen dog och Karl XII efterlämnade inte någon skildring.

Sidan 54: Karl XI manar sin son att till varje pris undvika krig.  

Onekligen betydligt mer plausibelt än sidan 36, där Karl XI synbarligen försökte fylla sonens huvud med krig.  

Sidan 55: Pompe 

Naturligtvis är scenen med Pompe helt fiktiv, men det behöver väl knappast sägas.

 

 

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-10-04